är de tre barnen, som gråta över allt det onda som deras mor får lida. Och mången gång blandas det också in ett skratt, ett skratt som inte alls är gott utan hårt som glas och skadeglatt som när skatorna skratta. Satan själv har fört in denna Busze i huset. Om hon inte hade varit dotter till en självägande bonde och därför haft ett styvt och högmodigt sinne, skulle hon inte ha kunnat komma så mycket ont åstad. Varför måste hon överhuvud taget gå som piga — hon med sina gnistrande agatögon och sitt hull som äppelblom? Vem vet hur många hon har förvridit huvudet på redan? Men hon tar dem och låter dem löpa, och när hon har lyckats göra någon alldeles tokig på den plats där hon är, då skrattar hon och går i tjänst hos någon annan. Här i Balczus’ hus går hon nu som den förkroppsligade motsatsen till den stillsamma och saktmodiga hustrun. Hon sjunger och bullrar och rumsterar från tidigt på morgonen till sent in på natten, arbetar för tre och blir rent av förnärmad, om man ber henne skona sig. Sedan det nu gått så långt, att husbonden varit inne hos henne i kammarn, tål hon överhuvud taget inte att bli motsagd. Det är rent ömkligt att se, hur hon rycker till sig makten mer och mer. Och han är svag och gör vad hon vill. Annars kan väl sådant förekomma i sådana familjer, där hustrun har kommit fattig till huset eller är sjuklig och klen och därför låter saker och ting gå vind för våg. Men när det gäller Indre, den rike Iaksztats vackra dotter, som är alldeles för fin och