av för god härkomst för att byta ord med en sådan varelse, då är det svårare att förstå. En dag, när han har varit drucken igen och slagit henne, kommer grannhustrun, Ane Doczys, till henne och säger: »Indre, vi kan inte se på det här längre, vi grannar. Vi har bestämt, att jag ska skriva till din far.» Indre blir ändå blekare än hon är förut och säger: »Gör inte det, för då tar han mig med sig, och vad ska det bli av barnen då?» »Vi gör det i alla fall», säger mor Doczys, »för en sån ogudaktighet kan inte få tillgå.» Men Indre ber nu också för sin man och säger: »Blir det nu utspritt vitt och brett och mer än det allaredan är, så kommer han alldeles säkert i olycka. Gifta sig med henne får han inte för äktenskapsbrottets skull. Och det måste jag anklaga honom för, om jag ska kunna få behålla barnen. Allaredan nu dricker han sig full allt oftare. Hur det ska bli då, det kan var och en förstå.» »Men ska det alltid få fortsätta på det här viset?» frågar Ane. »Hon har allaredan gett sig i väg ifrån fem husbönder, sen hon har fått nog», säger Indre, »och hon kommer att göra likadant med honom.» Men Ane Doczys har ett medlidsamt hjärta, som grannkvinnor ha, när det kan gå på samma sätt för dem i morgon. Hon varnar henne om och om igen. »Vi har hört oss för om den saken», säger hon, »och det har varit fylltrattar och trögbockar allihop. En sån karl som din man släpper hon inte loss.» Det ordet kommer just Indre att tänka på vilken