förträfflig man hon hade, innan Busze kom i huset. Men hon gråter inte och beklagar sig inte, för det är inte hennes sätt. Hon vänder bara bort sitt infallna ansikte en smula och säger: »Som Gud vill.» Nå, tills vidare blir det som mor Doczys vill. Hon kommer hem och säger till sin man, som ligger på spiselbänken och sover: »Doczys», säger hon, »här är sjöstövlarna. Gör seglet klart i mellanbåten, vi ska fara till Minge.» »Varför ska vi fara till Minge?» frågar han förtretad, för den som ligger och sover vill vara i fred. Men mor Doczys, som blir ursinnig vid tanken på att det kan gå likadant för henne i morgon, sölar inte utan kör upp honom. Han får också de tunga sjöstövlarna på sig, och en halv timme senare äro båda två på väg till Minge. Dagen därpå kommer gamle Iaksztat till Wilwischken. Han kommer inte i båt — det hade sett för fattigmansmässigt ut. Han har inte dragit sig för omvägen över land för att kunna komma med täckvagnen och seldonen av nysilver och sticka sin svärson i näsan med vad det är för ett slags hus som hans hustru är kommen ifrån. Alla komma vi väl ihåg den rike Iaksztat. Den hjulbente lille mannen med det rynkiga och skinntorra ansiktet och den eviga skråman efter rakkniven var ju välbekant nog. När han dog, visade det sig att han inte hade varit så allra värst rik. Men det gör ingenting till saken. Busze, som har ögonen med sig överallt, är den första som ser täckvagnen komma och kommer ut ur huset.