Hon sätter händerna i sidan, ser på honom med gnistrande ögon och frågar vad han önskar. Han tvekar inte. Han rycker piskan ur handen på sin kusk och sveper till henne. En lång strimma flammar upp över ansiktet och hennes bara högra arm. Och vad gör hon? Hon hugger tag i gubben, drar ner honom från vagnen och börjar bulta på honom med knytnävarna. Kusken hoppar ner från kuskbocken, Ansas Balzcus rusar ut ur huset och först med bägge männens förenade krafter lyckas det att rycka honom bort från den rasande kvinnan. Gud vet om hon inte hade tagit död på honom annars. Hur obehaglig denna händelse än är i och för sig, så ger den gubben övertaget i den diskussion som följer nu. Ty så förvriden har Ansas Balczus ännu inte hunnit bli av sin kärlekshandel, att han inte förstår vilken stor skandal ett sådant mottagande av hans svärfar måste tillfoga huset. Nu står han framför sin svärfar så lång han är med sitt lingula hår, som är bortkammat bakom öronen, och sitt solbrända, fräkniga ansikte och vet inte var han skall göra av ögonen. Gubben flämtar ännu av upphetsning och av brist på luft efter nappataget. »Var är din hustru?» Hur skall Ansas Balczus kunna veta var hans hustru är? Hon springer i sin rådvillhet ofta bort ur huset till någon plats där hon är säker för skällsord och slag. »Jag är den rike Iaksztat», grälar gubben, »och mig ska någonting sådant hända!»