Ansas Balczus försöker ursäkta överfallet så gott det går. Men vad skall han väl säga? »Det där odjuret, den där slinkan måste genast bort ur huset!» »Ja, ja», mumlar Ansas. Hade inte det där hänt alldeles nyss, så skulle han säkert ha satt fram bröstet och skrikit att det var hans gård och att ingen annan hade någonting att säga till om här, men nu mumlar han bara: »Ja, ja.» Gubben märker genast att han har vatten på sin kvarn, och nu sätter han igång. Det finns inte många skällsord i litauiskan, som Ansas inte får höra om sig och sin frilla den stunden. Till slut är han alldeles förkrossad och sitter och gråter på spiselbänken. Indre kommer hem. Hon har varit i skolan och hämtat sina bägge äldsta och kommer över gården med lille Willus på armen, smärt och rak, alldeles som katolikernas heliga jungfru. När hon får syn på sin fars täckvagn, blir hon förskräckt. Hon sätter ner barnet på marken och ser sig omkring, som om hon inte visste var hon fortast skulle kunna gömma sig. Men gubben är raskare i vändningarna. Det är ett ögonblicks verk för honom att rusa ut, få fatt i henne och släpa in henne. »Nu faller du på knä för henne», ryter han till sin svärson, »och kysser fållen på hennes kjol.» Så viljelös han än har blivit — det vill han ändå inte. Men gubben hjälper kraftigt till, och där ligger han riktigt nog på knä framför henne och säger med en snyftning: »Jag vet att jag är en syndare inför Herren.»