»Stig upp, Ansas», säger hon på sitt blida sätt och lägger handen på hans huvud. »Om du ödmjukar dig för mycket nu, kan du aldrig förlåta mig det efteråt, och då blir allting vid det gamla.» Så väl hon kände honom! Men än så länge går han in på allting och lovar gubben att Busze inte skall beträda gården mer med hans vilja och att hon skall få ut sin lön på fläcken. Indre varnar fadern för att begära någonting så hårt. Men han står på sig. Det hade varit bättre om han inte gjort det. »Busze! Var är Busze!» Och Busze kommer. Hon har bundit om ansiktet med en näsduk som om hon hade tandvärk, och om högra armen har hon lindat ett vått förkläde. För att bli avkyld. Hon ställer sig i dörren och ser helt vänligt på alla tre. »Nå, vad är det frågan om?» säger hon. »Jag har att göra.» »Du har ingenting att göra här vidare», säger gubben, »och det kommer din husbonde genast att göra klart för dig.» »Det vill jag se först», snäser hon som en som är säker på sin sak. Ansas Balczus vet varken var han skall börja eller sluta. Men eftersom hon just inte ser så fager ut med sitt ombundna ansikte blir det lättare för honom. Han stammar någonting om »husfreden» och att »man måste uppoffra sig». Så allra värst vördnadsbjudande ser han inte ut. Hon slår till ett skratt och skrattar och skrattar.