gör han ett nytt övertalningsförsök redan samma dag. »I Tilsit finns det ett kyrktorn», säger han, »och det står på åtta klot. Därför ville Napoleon ta det med sig till Frankrike. Men det blev för tungt för honom. En så märkvärdig sak måste man ju se.» Indre bara småler egendomligt mot honom, men säger ingenting. »Dessutom», fortfar han, »finns det ju en visa, som låter så här: Tilsit, min stad, du är fager och täck, som fordom jag älskar dig än, och solen hon skulle bli svart som en säck om du inte lyste på den. Nu förstår du antagligen hur vacker stad Tilsit är. » När han förivrar sig så, småler Indre mot honom en gång till, och han blir röd igen och börjar hastigt tala om något annat. Men nästa morgon säger han så där i förbigående: »Nå, när ska vi resa nu?» Precis som det vore en länge sen avgjord sak. Hon tänker: »Vill han bli mig kvitt, så kan det ske på tusen vis. Det är bäst jag ger efter.» Och högt säger hon: »När du vill.» »Ju förr dess bättre då», säger han. Och på aftonen går han från gård till gård, som Busze har lärt honom att göra, och säger: »Kära grannar, ni vet att jag har burit mig illa åt. Men nu ska allting bli annorlunda. Till tecken på det ska jag ta Indre med mig på en nöjesresa till Tilsit. Jag vill så att säga fira en försoningsfest på det sättet.» 23