Och grannarna önska honom lycka till. Alldeles som Busze har förutsagt. Men vad gör Indre under tiden? Hon lägger barnens saker i ordning, skriver upp på ett papper, vad de ska ha på sig i vardagslag och om söndagarna, och hur linnevävarna, som hon själv har vävt, ska delas upp dem emellan. Även om sina kläder bestämmer hon. Den nya sidenklänningen skall Ane Doczys ha, och de ärvda högtidsplaggen ska gömmas till Elske. Hon gör också sin svepning i ordning — linne och annat, som hon ska ha på sig i kistan. Och sedan är hon färdig. Barnen leka ute på gården. Hon tänker: »Ni små stackare får onda dagar när Busze väl är i mitt ställe.» Sedan går hon bort till Ane Doczys, strax efter det Ansas har gått därifrån, och säger: »Det kan lätt hända en människa någonting. Jag vet, att jag inte kommer tillbaka från den här resan.» Ane blir mycket uppskrämd och säger: »Varför skulle du inte komma tillbaka? Det är ju inte lång väg till Tilsit. Det ska ju också vara en försoningsfest. » Men Indre småler bara och säger: »Vi får väl se. Tova mig därför, att du håller ett öga på barnen och skriver till morfar, om de inte ha det bra.» Ane gråter och lovar allt, och Indre går hem. Hon lägger barnen till sängs och ber med dem och stärker sig i Herren . . . Tidigt på morgonen, långt före soluppgången, ge de sig iväg. Han, Ansas, har tagit på sig sina söndagskläder, och även hon har klätt sig vackert, ty det skall ju 24