vara en försoningsfest. Hon bär sin röda, grönrandiga »marginne», kjolen, som hon själv har vävt och som hon bar för nio år sedan när hon for till kyrkan med honom. Och på huvudet har hon en bjärt flick-sj alett till skydd mot solstrålarna. Hon har också tagit mat och dryck med sig och stuvat ner i ruffen i fören. Han har träskorna på sig och bär sina lätta blank-skinnsstövlar i handen. I sista ögonblicket kommer han bärande på ännu någonting som är inpackat i säckväv. Han kastar det bredvid sig vid rodret och ser därvid förstulet på henne som om han väntade en fråga. Men hon frågar ingenting. När han hissar storseglet, märker hon, att hans händer darra. Han vill inte låta märka något och säger: »Det är en fin bris, vi kan vara i Tilsit vid middagstiden.» Hon säger: »Mig gör det detsamma.» Och han menar: »Om det också går raskt undan dit, får vi nog kryssa på hemvägen.» Sen slår han på stort och sätter också till »raginnis », focken. Han sitter nu halvt gömd bakom all segelduken, så att hon knappt kan se honom. Båten glider snörrätt framåt, och runt omkring den plumsa små fiskar i vattenbrynet. Västerut ligger det liksom ett blågrått täcke utbrett över det vida haffet, endast landtungan längst borta ligger dunkelröd i gryningsljuset. Som de komma om Windenburgsudden, där landtungan sticker ut som en kil i vattnet, släcker han först på skotet och kastar sedan om rodret med ett 25