raskt grepp, ty nu bär det för fulla segel rakt mot öster. Hon hade alltid varit rädd för det stället förut, var gång hon for till sin far i Minge. Ty om det någon gång hände en olycka, så var det alltid här. Och i sin hjälplösa ångest söker hon med ögonen sitt kära Minge, som avtecknar sig helt klart i fjärran, och tänker för sig själv: »Ack far, om du visste, vilken farlig resa Indre är ute på.» Men hon är lugn i Herren. Endast det farliga stället kommer hennes hjärta att krympa ihop. Och sedan styr båten rak kurs på flodmynningen, som redan länge tycks ha väntat på dem med sina vassbänkar på bägge sidor. Nu ligger den breda Atmathfloden framför dem, lika bred som själva Memel, av vilken den är en arm, och den friska brisen krusar vattnet så det ser ut som ett rivjärn. »En aning mer vind skulle inte skada», säger Ansas och vänder sig halvt om mot henne, »för om motströmmen också är svag, så märker båten den i alla fall.» Hon tänker bara: »Jag ville fara till Minge.» Men Minge ligger för länge sedan långt bakom dem. Ty rakt framför dem ligger redan Kuwertshof, strand-ängsgodset, som ligger ensamt mellan vattendragen, och om vilket folk säger att den som bor där måste skaffa sig simhud mellan tårna, annars kan han varken komma fram eller tillbaka. »Jag kan heller varken komma fram eller tillbaka», tänker hon, »utan måste hålla mig stilla och följa med som han bestämmer det.» 26