Här gör floden den skarpa svängen åt söder, och seglen slå åt sidan, så att hon kan se honom helt och hållet där han sitter. Hon sitter på »paragge», den lilla ruffen i fören, och han i aktern vid rodret. Masten står emellan dem. Det förefaller henne som om han ville gömma sig för hennes blick. Han flyttar sig till höger och han flyttar sig till vänster, men det tjänar ingenting till. »Stackare», tänker hon, »jag ville inte vara i dina kläder.» Och hon småler sorgset emot honom, så ont gör det henne om honom. Till höger kommer nu Russ, den stora herrgårdsbyn, där det drickes mer än på något annat ställe i världen. För vattenpunschen i Russ ha ju till och med herrarna i regeringen stor respekt. Först kommer det Anckerska virkesupplaget med de många flottarna framför, och sedan ett sågverk och sedan ett till och ett till. Dzimkerna, flottkarlarna, som komma från Ryssland nedför floden med timmerflottarna, sitta på flottkanten i sina långa, gråa tröjor och bada sina fotter. Kittlar med frukostmat ånga bakom dem. »Han kommer nog att ge mig gift», tänker hon. Men ännu har hon själv hand om den medförda matsäcken, och någonting annat tänker hon inte förtära. Nu kommer ön Brionischken med sitt nya sågverk. Här ligger det också timmerflottar fastgjorda, och dzimkerna, som måtte göra musik dag och natt, börja redan att klara struparna. Bn av deras visor känner hon till: Lytus lynöju, rasä rasöju, O müdu abüdu lovö gulèju. 27