Hon tänker: »Vore nu allting som förr, så skulle vi sjunga med.» Dzimkerna vinka också inbjudande åt dem med händerna, men ingen av dem båda hälsar tillbaka. Det har varit många förut under resan, som ha vinkat åt dem, men de ha aldrig besvarat hälsningen. Efter Russ kommer det ju som bekant en dyster trakt. Till vänster Medszokelkärret, där de fattigaste bland de fattiga bo, och till höger Bredszullerkärret, som inte heller är mycket värt. Men därbakom reser sig över kullar och höjder Ibenhorst, den vittbe-römda skogen, där de vilda älgarna hålla till. Och hon kommer ofrivilligt att tänka på en vacker vårdag för sju år sedan. Hon gick då i sjätte månaden med Elske och var inte till någon vidare nytta längre i hemsysslorna. Då sade han till henne en dag: »Vi ska ta och resa till Ibenhorst, vi kanske kan få syn på älgarna.» Men den gången tog han inte »waltelle» — mellanbåten — som nu, för den kommer man inte fram med i de små bifloderna, utan roddbåten. I den foro de sedan, tätt tryckta intill varandra, genom virrvarret av små slingrande vattendrag, mellan vass och säv, den ena timmen efter den andra. Hon hade lagt huvudet i hans knä och sade gång på gång: »Inte behöver vi se några älgar. Det är ju så gudomligt i alla fall.» Men till sist fingo de ändå syn på en. Det var en väldig älgtjur med en hornkrona som två väderkvarnsvingar. Han stod helt nära dem i vassen och åt och tittade på dem. Ansas sade: »Den där ser inte så värst farlig ut, j ag tar och ror rakt på honom.» Men Elske i hennes liv var inte med om det utan gjorde en häftig rörelse. 28