Och när hon talade om det för honom, då visste han inte hur fort han skulle vända. Hon kan sålunda inte annat än tänka på den där vårdagen, och bäst hon sitter och tänker på den, kommer hela hennes olycka för henne på en gång. Och hon knäpper ihop sina händer och pressar dem mot pannan och säger snyftande tre gånger: »Min Gud, min Gud, min Gud!» Då ser hon, att han har gjort fast rodret och kliver fram till henne över stormasttoften. »Vad gråter du för egentligen?» hör hon honom säga. Hon lyfter upp ögonen mot honom och säger: »Ack, Ansas, vet inte du bättre än jag varför jag gråter?» Då svänger han helt om på klacken och går tyst tillbaka till aktern. På en av flottarna, som komma emot dem, sitter en dzimke och spelar handklaver. Hon tänker: »Nu får väl Elske aldrig lära sig att spela piano. . . och Willus blir väl heller aldrig präst.» Det hade hon annars alltid haft i sinnet, ty det är en Gudi behaglig gärning. Och hon tänker vidare: »Jag skall ändå låta honom lova mig det innan...» Men hur skall hon kunna veta, när det förskräckliga kommer, och laga att hon får tid att be honom? Det kan komma vilket ögonblick som helst, ty ofta är det alldeles människo-tomt runt omkring — även på stränderna så långt ögat kan se. »J ag undrar vad han kan ha i säckväven? » tänker hon vidare. »I den måste han ha gömt det som han ska göra det förskräckliga med. Men vad kan det 29