vara?» Paketet är runt och en halv manslängd och som ett mjölkämbar i omfång ungefär. När han kastade det ifrån sig vid avresan, hördes inte någon smäll. Det måste alltså vara helt lätt. »Det är allra bäst», tänker hon, »att jag låter det komma som det kommer, och använder tiden till att göra frid med vår Herre.» Men vår Herre har sänt henne friden för länge sedan. Hon vet knappast vad hon skall be om en gång. Ty be om räddning vill hon inte. Då behövde hon ju bara ropa, när de möta någon flotte. Därför ber hon för barnen. Alltid i tur och ordning, och sen om igen från början. Hur lång tid som har förflutit så vet hon inte. Men solen står redan ganska högt på himlen, när hon plötsligt får höra hans röst mitt emot sig: »Ge mig lite mat nu, jag är hungrig.» Hon får plötsligt hjärtat ända upp i halsgropen. »Nu ska det ske», tänker hon. Men när hon räcker över nejonögonen till honom och den rökta korven med smör och bröd till darrar hon inte, för nu tänker hon om igen: »Nej, så kan det inte ske, han kommer att välj a ett annat sätt.» När han sedan frågar: »Äter du ingenting?» slår henne plötsligt den tanken: »Det kommer alls ingenting att ske. Det är bara mitt dystra sinne som målar ut det så för mig.» Men hon behöver bara se på honom, där han sitter tyst och inbunden med blicken riktad någonstans långt borta i rymden eller på vattnet, men aldrig på henne, så vet hon: »Det kommer ändå att ske.» 30