Med ens tar hon mod till sig och frågar: »Vad har du där i säckväven?» Han mörknar, och det rycker i hans mungipor när han svarar: »Mina sjöstövlar.» Men hon vet att det inte kan vara sant, för de ha järnbeslagna klackar, och det skulle ha hörts när han slängde byltet ifrån sig. Sedan plockar hon ihop maten och går tillbakatill fören. Solen börjar bränna hett, och hon måste dra ner sin huvudduk över ögonen. De ha för länge sen lämnat den fattiga kärrtrakten bakom sig. Även Ibenhorsts mörka, taggiga horisontlinje har sjunkit ner bakom dem, och på andra sidan fördämningen ligger nu det fruktbara låglandet, där varje tunnland jord är värt tusen mark och bönderna ha rödvin på bordet. Sedan kommer Klokenerfärjan, och bakom den ligger Kaukehmen, den stora och rika köpingen, där bara studerat folk får komma och gå i det bästa värdshuset. »När Willus blir präst, får han också komma och gå där. Men Willus får ju aldrig bli någon präst. För inte kommer väl Busze att låta honom gå i högskolan? » Nu dröjer det en timme ungefär, och sedan kommer stället där Gilge grenar ut sig från huvudfloden. Hon ser den blanka vattenytan försvinna i grönskan till höger, men frågar ingenting. Då får Ansas med ens mål i munnen och säger: »Du, Indre, nu är vi inte på Russ längre, utan nu är det Memel.» Hon tackar för upplysningen, och sen blir det tyst igen. Alldeles tyst ända tills Ansas plötsligt lyfter armen och pekar rakt framåt med glad uppsyn. 31