Hon vänder sig om och frågar: »Vad är det?» »Vad skulle det vara», säger han, »om inte Tilsit?» Hon ser inte på Tilsit. Hon ser bara honom. Han skrattar med hela ansiktet för att de nu snart äro framme. »Det kommer inte att ske», tänker hon. »Den människan kan inte vara glad, som har någonting så förfärligt i sinnet.» Nu blir han rent av förargad för att hon inte alls visar sig nyfiken. »Där framme håller de på och bygger den stora järnvägsbron», säger han, »och bortanför står också Na-poleons kyrktorn, men du vänder dig inte om och tittar en gång.» Hon ursäktar sig och låter förklara allting för sig. Under tiden komma de allt närmare. De murade bropelarna, som växa upp ur vattnet, och järnställningarna högt ovanför, som hänga i luften som fiskares nät hänga på tork på sina stolpar — någonting sådant har hon verkligen aldrig sett förut. »Det var bara inbillning alltihop », tänker hon. »Det kommer inte att ske.» Sen komma virkesupplagen, lika stora som det Anckerska i Russ, och skorsten efter skorsten, och sedan själva staden. Med boningshus som äro ännu högre än magasinen i Memel. För Memel känner hon till. Dit brukade hon ofta följa med förr till marknaden eller för att se på havet. Napoleons kyrktorn hade hon föreställt sig märkvärdigare. De åtta kloten finnas där verkligen, men niurverket vilar på dem lika tryggt som om det inte alls kunde vara på annat sätt. 32