Ansas revar seglen och håller ned mot stenkajen. Där han gör an båten, ligger det redan förnt ett par andra fiskarbåtar, och han utbyter hälsningar med deras besättning. Det är folk från Tawe och Inse, som har varit inne i stan på morgonen och sålt sin fångst. »Kommer ni Wilwischkenbor nu hit också», säger en av dem avundsjukt, »och förstör marknaden för oss?» Ansas, som just håller på att dra på sig sina blank-skinnsstövlar, svarar inte. Han är mycket för stolt för att svara på någonting sådant. Indre breder ut den vita reshandduken över ruffen i fören och dukar fram matsäcken på den. Utom nejonögonen och den rökta korven har hon också tagit med sig i saltvatten hårdkokta ägg och hemrökt lax. Och eftersom hon inte har ätit någonting sedan halv fyra på morgonen märker hon nu, att hon är alldeles matt av hunger. De sitta nu båda två mitt emot varandra, helt nära på var sin båtkant, och äta sin matsäck som middagsmål. Visserligen har Ansas pengar med sig, och det mer än nog, för att ta in på ett fint värdshus och låta duka fram för sig av det bästa huset förmår. Men det brukas inte så bland fiskarfolk. Hon har nu alldeles slutat upp med att tänka på det förfärliga, men all den fruktan hon har utstått gör att hjärtat ännu tynger som en sten i hennes bröst. Denna gången är det Ansas, som inte just äter någonting, så ivrig och otålig är han att få visa henne allting. Han reser sig och säger: »Nu kan vi börj a.» Men först går han bort till aktern ett slag och hämtar Resan till Tilsit. 3. 33