Men hon är för blyg ännu för att ta för sig, och han måste lägga för henne gotterna på tallriken. Han beställer också in rosenlikör. Den är söt och god och klibbar vid fingrarna, så att man ideligen får lov att slicka av dem efteråt. »Jag får väl ta med mig lite hem till barnen också?» frågar hon. »Ja, det förstås», säger han och skrattar. Då sticker plötsligt den tanken henne i hjärtat, att hon kanske aldrig får se barnen mer. Hon ser på honom i stor ångest — och med ens märker hon, att även hans ansikte har förändrat sig. Han står där med öppen mun och håliga kinder, och hans ögon se ängsligt bort förbi henne. »Det kommer ändå att ske», tänker hon och lägger ifrån sig teskeden. Inte en bit mer äter hon. Hon plockar bara upp smulorna, som ligga kringströdda runt omkring på stenbordet, och tänker under tiden — — ja, vad tänker hon på? På ingenting. Han också sitter där som om han fått ett slag för huvudet och säger inte ett ord. Alltså kommer det ändå att ske! Till slut reser han på sig och säger: »Tåt slå in lite åt dem då!» Men hon förmår inte. »Du får ta det med dig till dem», säger hon, och han stiger fram till disken och väljer. Men han ser inte vad han väljer ut. Hans ögon vända sig gång på gång mot henne, som om han ville säga någonting och inte vågade. När de sen stiga ut på gatan, som ligger het som en ugn i middagssolen, rycker han upp sig och börjar visa och förklara igen. Det här är det, och det där är det. Men hon hör knappast på honom längre. Den nya 35