ångesten gör henne alldeles som förlamad. Den kommer och går, som havsböljorna slå mot stranden. Nu stanna de framför en kortvaruaffär, som bland annat har småbarnsplagg i skyltfönstren. »Här går vi in», säger hon. »Du kan ta med dig ett minne till barnen.» »Ett minne? Av vem då?» frågar han och stammar lite. »Av mig», säger hon och ser stadigt på honom. Då blir han röd igen, vänder bort ögonen och gör inga mer frågor. Alltså kommer det säkert att ske. Hon väljer ut ett vaxduksförkläde med röda ränder åt Endrik, så att han inte ska smutsa ner sig när han leker i sanden. Åt Elske väljer hon en liten blå mössa som skyddar bra mot solen, och åt lille Willus — vad kan det vara för vackert? — en haklapp. »Kanske blir det ändå en prästkrage av den med tiden», tänker hon och har svårt för att hålla tårarna tillbaka. Den unge mannen, som slår in sakerna, vänder sig till Ansas och säger: »Kanske min herre önskar någonting åt nådig frun också?» Han står där förlägen och smickrad för att Indre får heta »nådig frun». Det händer väl inte en litauisk fiskarhustru så ofta. Och den unge mannen fortfar: »J ag får kanske fästa er uppmärksamhet på våra äkta tyllsjaletter? Om jag får tillåta mig den anmärkningen, så är den som nådig frun har på sig för tillfället något fuktig av svett.» Indre blir förlägen och tittar efter en spegel, för hon har inte haft mod ännu att granska sitt utseende. 36