Och den unge mannen breder beskäftigt ut sina sja-letter. De äro alldeles som gjorda av spindelväv och ha mönster som de vackraste nettelduksgardiner. Ansas väljer ut den vackraste av allesamman — han törs alls inte tala om för henne hur dyr den är —■ och den unge mannen visar henne fram till en vägg, som helt och hållet består av en spegel. När hon sen har knutit fast sj aletten under hakan, så att den täcker över öronen och även skuggar för ögonen, då kan han inte hålla inne med sin förtjusning längre. »Nej, men vad nådig frun ser bra ut!» utropar han gång på gång. »Aldrig har den här spegeln sett någonting vackrare.» Och hon märker nästan med förskräckelse, hur glad Ansas blir. Just som de äro på väg ut vänder han sig om i dörren och frågar den unge mannen, om han vet hur tågen gå. »Menar min herre ankomst- eller avgångstiderna?» frågar den unge mannen. Och Ansas säger, att det gör alldeles detsamma. Då skrattar den unge mannen och säger, att ett tåg kommer strax efter fyra och ett annat går strax före sex. Man har alltså att välja på. När de komma ut på gatan, tänker Ansas efter ett slag och säger: »Vi tar hellre och ser på det avgående, för då ser man det försvinna långt borta i fjärran.» Men det är långt till klockan sex ännu. Vad skall man ta sig för? För Indre är allting likgiltigt. Hon tänker: »Om det ändå ska ske, varför ger han då ut så mycket pengar för mig?» 37