Och än en gång får hoppet insteg i hennes hjärta. Ansas har stannat framför en mur, där det står att läsa på ett uppklistrat plakat: JAKOBSRUH I dag klockan fyra Stor militärkonsert utförd av det litauiska Dragonregementet Prins Albrechts musikkår. Och därunder står det tryckt allt vad de komma att spela. Stenen i Indres bröst har nu blivit mycket lättare. Den känns knappt längre. Men hon tvivlar på att litauer — och det till på köpet i nationaldräkt — få lov att besöka ett sådant nöje, som tydligen är avsett för tyskarna. Men Ansas bara skrattar åt henne. Den som betalar sin inträdesavgift har rätt att komma in, antingen han sedan talar »wokiszkai» eller »lietu wiszk ai». Men Indre tvivlar fortfarande, och endast den tanken att det ändå är ett litauiskt dragonregemente, som släpper till musikanterna, gör hennes förlägenhet lite mindre. Alltså ta de en droska och åka till Jakobsruh, en nöjesplats, vilken som bekant är vackrare än allting annat i världen. Så höga lummiga träd som där har Indre aldrig sett förut, inte ens i Heydekrug eller Memel. Vid haffet, där det bara växer låga videbuskar och glesa alar, kan man omöjligen göra sig något begrepp om ett sådant lövtempel. Men trots sin glädje är hon fortfarande ganska 38