rädd för den främmande platsen. För runt omkring sitter det idel stadsherrskap vid bord med röda dukar, och när Ansas går fram för att söka reda på en plats åt dem, sträcka alla fram huvudena och titta efter dem. Hon tycker, att hon vill sjunka i jorden. Ansas däremot är inte det minsta bortkommen. Han letar snart reda på ett ledigt bord, slår dammet av stolarna med sin näsduk och ger order åt en fin tysk herre att komma med kaffe och bakelser. Precis på samma sätt som alla de andra göra. En sådan modig man är Ansas. Man känner sig alldeles trygg hos honom, och all rädslan var bara dumheter. Inte långt ifrån dem står det en liten paviljong med smala järnpelare och ett litet runt tak. Den fylls nu med ljusblåa soldater. Gud, så många och så stiliga soldater! Annars brukar det ju bara vara tre eller fyra smutsiga vagabonder, som stå för musiken. Först spelas det ett stycke, som heter »Rosenvalsen ». Det står att läsa på ett blad, som Ansas har köpt av kassören. När man hör det spelas, är det rakt som man skulle flyga upp i himmelen. Tätt framför musikanterna står det två små barn, som ha tagit varandra om livet och dansa runt. Indre har nästan lust att dansa med. Och ändå är det bara en timme sen hon vred sig i dödsångest! När stycket är slut, klappa alla i händerna, och Indre klappar med. Det blir tyst runt omkring, och man hör kaffekopparna slamra. 39