Ansas sitter alldeles stilla. Just som hon tänker fråga honom om någonting — så bra tycker hon om honom nu — ger han henne ett litet hemligt tecken att hon skall lyssna till vänster om dem. Där, vid närmaste bord, sitter det en herre och en dam och tala om henne. »När en litauiska är vacker, är hon mycket vackrare än vi tyskor», säger damen. Och herrn säger: »Hon ser så blek och älsklig ut som en madonna av — —» Och nu kommer det ett namn, som hon inte förstår. Hon vet inte heller vad »madonna» betyder. Hon ville rysligt gärna fråga Ansas, som har reda på allting, men hon skäms för det. Då uppfångar hon en blick från Ansas, en blick som liksom ser högt upp till henne, och nu vet hon, vad hon anade redan i butiken: han är stolt över henne, och hon behöver inte vara rädd längre. Nu är det slut med pausen, och det kommer ett nytt musikstycke. Det heter »Tsar, och timmerman». Tsaren är den ryske kejsaren. Att man gör musik om honom, är inte svårt att förstå. Men varför en sådan ära visas en timmerman, en människa, som går i smutsiga, vida byxor och ideligen mäter bjälkar, det är en gåta. Sen kommer stycket nummer tre, men det är inte så vackert och gör en bara trött i huvudet. Det har en viss Beethoven satt ihop. Men sen kommer någonting! Inte ens i drömmen skulle man ha kunnat tro, att det fanns någonting så vackert. Det heter »Posten i skogen». En hornblå-sare har gett sig av i förväg och spelar melodien dämpat 40