långt, långt bortifrån, och de andra ackompanjera honom lika dämpat. Man är inte människa längre, när man hör det! Och för att inte främlingarna, tyskarna, runt omkring ska märka vad hon tar sig till, rusar hon upp och förbi människohopen som står runt omkring musiken och förbi en mängd med bord tills hon kommer i ensamheten bland några bänkar som stå tomma och gömda bakom träden. Där sätter hon sig, skjuter upp sin nya tylls jalett ur ögonen, så att den inte skall bli våt, och gråter. Hela — ack, hela den utståndna ångesten gråter hon ut ur sin själ. Då kommer någon och sätter sig bredvid henne och tar hennes hand. Hon vet naturligtvis, att det är Ansas, men hon är alldeles förblindad av tårarna. Hon lutar sitt huvud mot hans axel och säger mellan snyftningarna: »Ansas lille, Ansas lille, jag ber dig, gör mig ingenting, gör mig ingenting!» Hon vet ju, att han inte längre tänker på att göra henne någonting, men hon kan inte låta bli — hon måste be honom om och om igen. Han skälver i hela kroppen, håller hennes hand hårt i sin och säger gång på gång: »Vad talar du om? Vad talar du om?» Hon säger: »Än är inte allt gott och väl. Innan du bekänner, är inte allt gott och väl.» Han säger: »J ag har ingenting att bekänna.» Hon stryker hans rockärm och säger: »Du kommer att bekänna det. J ag vet, att du kommer att bekänna det.» Men han fortfar att försäkra att han ingenting har att bekänna, och hpn ger sig tillfreds. Bara när hon 4i