tänker på, att Busze sitter på lur hemma i byn, går det då och då en kall rysning över hennes rygg. Hand i hand gå de tillbaka till sitt bord och bekymra sig inte det minsta om människorna runt omkring, som aldrig kunna tröttna på att titta efter dem. Och eftersom kaffekopparna nu ha försvunnit runt omkring dem och det i stället står ölglas på borden, beställer Ansas också någonting av den fine herrn —• men inte öl, utan en flaska sött muskatvin, som li-tauerna äro så förtjusta i. Och de dricka bägge och se på varandra, tills Indre tar mod till sig och frågar: »Du, Ansas, vad menas med — en madonna?» »Det är den katolska heliga jungfrun, som kallas så», säger han. Då gör hon en föraktfullt min och säger: »Jaså, var det ingenting annat.» För alla avundsjuka, som ville förarga henne, hade kallat henne så redan som flicka, fast hon alltid hade varit en rättrogen luteran. De dricka med varandra gång på gång, och Indre känner, att hon blir alldeles röd om kinderna. Hon är så glad, att hon knappt kan sitta stilla. Då kommer Ansas plötsligt ihåg: »Herregud — tåget! Och klockan som strax är sex!» Han ropar på den fine herrn och betalar honom med två blanka taler. Och sen frågar han honom efter din kortaste vägen till bangården. Men när de sen ge sig av i ilande fart, är det inte mer än jämnt att de kunna stå stadigt på benen. Människorna skratta bakom dem, och damen vid deras grannbord säger beklagande: »Tänk att litau-erna aldrig kan låta bli att berusa sig.» 42