Hade hon vetat, vad det var för en fest som de hade firat här, skulle hon nog inte ha sagt så. Gatan till bangården går tämligen nära utmed järnvägen. De springa och skratta och springa. Då låter det plötsligt någonstans: »puff, puff, puff.» Gud — vad är det för ett vidunder, som kommer därborta! Och raka vägen emot dem! Indre hugger tag i Ansas’ rockärm och frågar: »Är det det?» Ja, det är det. Hur är det möjligt, att det kan finnas någonting så rysansvärt? Pukys med sin eldsvans och Atwars, den andre draken, äro rakt ingenting mot det här. Hon skriker och håller för ögonen och vet inte om hon skall skratta eller börja gråta igen. Men eftersom Ansas är där och beskyddar henne, beslutar hon sig för att skratta. Hon tar förklädet från ansiktet och härmar: »puff, puff.» Precis lika barnsligt som Blske skulle göra det, om hon finge se draken, som folk är ute och reser med. »Vart reser de? » frågar hon sedan, när de sista vagnarna ha gått förbi. Och Ansas undervisar henne: »Pörst till Inster-burg och sen till Königsberg och sen hela vägen till Berlin.» »Kan inte vi få resa till Berlin också?» ber hon. »När allting är klart igen», säger han, »så ska vi resa till Berlin och se kejsaren.» Och i detsamma blir han plötsligt alldeles allvarsam, som om han hade avlagt ett löfte. Gud, vad det är skönt att leva! Och det blir allt bättre och bättre. 43