När de äro på väg inåt staden igen och komma till »Ängen», den stora sandslätten, där det står tätt med småhus och där kreaturs- och hästmarknaderna bruka hållas, få de höra lustigt positivspel bland buskarna kring promenadvägen, som går runt kring Ängen, och de se purpur och paljetter lysa mellan kvistarna. Nu skulle jag vilja se den litauer, som kan gå förbi en karusell utan att stanna och vara nyfiken. Solen börjar visserligen snart att krypa ner bakom hustaken, och tidigt på morgonen måste Ansas vara uppe och fodra kreaturen, men den lilla omvägen kan ju inte göra så mycket till eller från, när man i alla fall får lov att kryssa så där en fjorton timmar. När de få syn på den runda sammetsklädda lilla paviljongen framför sig, där praktstolarna och släd-sitsarna bara tyckas stå och vänta på dem, blir Ansas med ens nästan förskräckt och pekar upp mot tälttaket, där en liten gyllene vimpel vajar i toppen. Men hon förstår inte riktigt vad hon skall titta efter där. Då jämför han vimpeln med vindflöjlarna på taken runt omkring. Det stämmer! Vinden har slagit om på syd — nu behöva de inte kryssa. På sju timmar kan deras båt föra dem hem. Alltså, upp på hästarna! Indre spjärnar väl emot en smula ■—• en mor till tre barn, inte passar det sig! Men i Tilsit finns det ju ingen som känner igen dem. Raskt upp på hästarna alltså, annars börjar det väl utan dem. Och de rida och åka och rida omigen, och sen åka de en gång till och en gång till igen, för nu ha de blivit alldeles för yra för att våga rida, Hela världen har 44