för längesedan blivit en stor karusell, och horisonten snurrar baklänges omkring dem som en eldring. Men de åka alltjämt och sjunga under tiden: »Tilsit, min stad, du är fager och täck, som fordom jag älskar dig än. Och solen hon skulle bli svart som en säck, om du inte lyste på den.» Och barnen, som stå runt omkring och ha fått åka fritt tre gånger, sjunga tacksamt med, fast de varken förstå orden eller kunna följa med melodien. Men till slut blir Indre alldeles för yr. Hon måste sluta antingen hon vill eller inte. Och nu stå de bägge två skrattande och yra i mössan bland de stimmande barnen och strö smulorna av konditoribakelserna, som de för längesen ha råkat sitta sönder, i händerna på dem. J a, så härligt kan livet vara, när man håller av varandra och till på köpet får åka karusell! Sen ta de farväl av barnen och barnflickorna, av vilka några följa med dem ett stycke. För att visa dem vägen, säga de, men i själva verket för att om möjligt få sig en bit bakelse till. Och det skulle de nog mycket riktigt ha fått, om de bara hade gett sig till tåls att följ a med till Dekomins konditori. Men det ligger ju, som vi veta, i andra ändan av staden. När de kommit tillbaka dit, låta de än en gång göra i ordning ett litet duktigt paket åt sig, men den här gången är det Indre, som väljer ut. Under tiden beställer Ansas ett par glas till av den simmiga rosenlikören, och för säkerhets skull — ifall något skulle komma på — köper han hela flaskan och tar med sig. 45