När de gå ner till sin båt har solen för länge sen gått ner. Men det betyder ingenting, för sunnanvinden håller i sig, och månen har redan gått upp och är snart färdig att lysa dem. Under sådana omständigheter blir ju resan en barnlek. Ansas tar öskaret och öser båten läns, så att bottenbrädena ska vara riktigt torra, ifall Indre skulle vilja sträcka ut sig. Men hon har ingen lust till det. Hon sätter sig på sin gamla plats på »paragge» i fören, så att hon kan sitta och se på Ansas och vara glad åt honom i all stillhet. Och så bär det i väg. Stränderna mörkna, och en stor stillhet utbreder sig. Hon kan inte annat än gång på gång tänka på med vilken stor ångest i hjärtat hon reste samma väg för åtta timmar sen, och på hur lätt hon kan andas nu. Helst skulle hon vilja be en tacksägelsens bön, men hon vill inte göra det ensam, för nu tillhör han ju henne igen . . . och han behövde också göra det. Men för tillfället har han bara ögon för segel och roder, för nu äro de vid bropelarna, och en massa båtar ligga för ankar på bägge sidor. Han nickar glatt emot henne emellanåt. Det är alltsammans. Så småningom vidgar floden sig, och månen börjar lysa. De små vågorna bli vita som silver på sidan åt månen till, och de slå ner och flyga upp igen som små vita fåglar. Hon kan urskilja Ansas mycket väl, men inte han henne, för hon har månen bakom ryggen. Därför 46