säger han också plötsligt: »Varför sitter dn så långt bort ifrån mig? » »Jag sitter där jag satt vid bortresan», säger hon. »Bortresan och hemresan är så olika som dag och natt», säger han. Och hon tänker: »Ja, nu är det dag, och då var det natt.» »Därför ska du komma hit och sitta hos mig», fortfar han. Å, så gärna hon gör det! Men när hon kommer närmare honom, faller hennes blick på säckvävsbyltet, som ligger mellan hans fötter, och som hon inte har kommit att observera förut. När hon får se det igen, blir hon tung till mods. Hon sjunker ner på mittelbänken och stöder ryggen mot masten. »Varför kommer du inte? » frågar han nästan ovänligt. Nu vet hon inte hur hon ska göra. Ska hon fråga honom, eller ska hon halka över det med att tiga? Men hon känner på sig, att hon inte kan sätta fotterna där säcken, om vars innehåll han har ljugit för henne, ligger svällande och rund. Hon skulle tycka, att hon trampade i ett ormbo. Och nu kommer hon på den tanken att skaffa sig klarhet över vad som har förefallit. Nu på ögonblicket. Sen kan det kanske aldrig bli klart. Hon tar alltså mod till sig. »Vill du inte tala om för mig, Ansas lille, vad du har där i säckväven?» Han rycker till, som om någon av invånarna i ormboet hade bitit honom i foten, men han tiger och vänder bort huvudet. Hon kan se hur han darrar. 47