Då stiger hon upp och lägger handen på hans axel, men hon aktar sig väl för att komma för nära intill säcken. »Käre Ansas lille», säger hon, »nu är ju allting gott emellan oss igen, men innan du bekänner allt, går minnet av det onda inte bort.» Han sitter alldeles tyst, men hon känner hur upprörd han är. »Och ser du, Ansas», fortsätter hon, »vår Herre vill inte att det går bort annars. Jag har redan försökt att be, men orden stocka sig i halsen på mig. För du hjälpte mig inte. Därför ska du tala om det nu, och sen be vi bägge två tillsammans.» Då faller han på knä för henne, slår armarna om hennes knän och bekänner allt. »Stackars min Ansas», säger hon, när han har slutat, och smeker hans huvud. »Då måste vi be riktigt på allvar nu, så att vår Herre förlåter oss.» Hon glider ner på knä bredvid honom och knäpper ihop sina händer med hans, och så be de länge tillsammans. Men då och då måste han se till rodret, och då väntar hon tills han är färdig. Till sist välsignar hon honom, och han välsignar henne, och så stiga de upp och äro glada igen. Han har bara glömt att tala om vad som finns i säcken. Hon pekar på den och vill veta det. Men han vänder sig bort — han skäms för mycket. Då säger hon: »Jag ska se efter själv.» Och han hindrar henne inte. Och när hon sliter upp säckväven, vad finner hon då? Två buntar grön säv, hopbundna med snören. Ingenting annat. 48