Hon skrattar och säger: »Var det hela trolleriet?» Men han sitter fortfarande skamsen. Då går det långsamt upp för henne, att han hade tänkt simma bort på vassbuntarna, sedan båten kantrat, på samma vis som skolbarnen hålla sig uppe när de ge sig ut på djupt vatten. »En sån usling var j ag!» säger han och slår sitt bröst med knytnävarna. Men hon skrattar och säger: »Fy, Ansas, människan får inte anklaga sig allt för hårt, för då gör hon sig själv till en stackare.» På så vis inte bara förlåter hon honom utan hjälper honom att upprätta sig själv i sina egna ögon.-------— När hon sen sätter sig bredvid honom — för nu vill han ha henne alldeles intill sig — märker hon, att hon är i vägen för rodret, och då går hon och hämtar den vita resehandduken, som hon har förvarad i ruffen i fören. Den breder hon ut vid hans fötter och lägger sig där, men så, att hennes huvud kommer att ligga i hans knä. Och nu är det alldeles som den där gången i Ibenhorst, när lilla Elske var på väg. Så går deras resa, och de känna sig så lyckliga, att de inte veta vad de ska säga till varandra. Från strandängarna kommer doften av nyslaget hö — man kan urskilja timjan och meliss och även vild mejram och timotej och andra örter med stark lukt. Flodvallen drar förbi dem som ett blågrönt sidenband. Endast här och var, där grästorvorna ha rasat ner för sluttningen, lyser den vit som en snödriva. Och måndimman ligger över vattnet, så att man måste vara en smula uppmärksam hela tiden. Utom de små fiskarna, som plumsa i vattenbrynet Resan till Tilsit. 4. 49