och snappa efter myggen, är det inte mycket som stör tystnaden. Men nattfåglarna hålla sig fortfarande vakna. Kommer man förbi en dunge eller en trädgård, genast är näktergalen framme och sjunger sitt: »jurgut — jurgut — jurgut — wazok, wazok, wazok». Och vaktelhannen ber sin kärleksbön: »Garbink Diewa.» Till och med en vipa låter höra sig då och då, fast hon borde ha somnat för länge sen. Men med ens blir det musik. Det är dzimkerna, som om nätterna måste ha sina flottar fastgjorda vid ternpålarna. Men gud vet, när de sova! Om dagen flotta de och sjunga, och på natten sjunga de också. De ha gjort upp en liten eld och ligga runt omkring den. En av dem spelar handklaver, och allesamman sjunga. Och så få de höra den vackra visan »Min dotter Sy-monene», som alla människor känna till, både i Preussen och därborta i Ryssland. Ja, ja, den Symonene! Hon som råkade få en liten gosse och inte visste hur det kunde komma sig! Det kan nog hända mången. Men gossen blev en hetman till sist — åtminstone drömde Symonene det. »Willus måste få bli präst», ber Indre och ser smeksamt upp till Ansas. »Willus ska bli präst», svarar han mycket högtidligt, och Indre gläder sig. Ty det som lovas i en sådan stund, det går i uppfyllelse liksom av sig självt. Så fara de förbi flotten, och snart kommer nästa. Där är det till och med en som spelar fiol. Och de andra sjunga: 2 Under lönnen är en källa, och i månens sken det klara dansa gudars söner sälla om med gudadöttrars skara.» 50