Ansas och Indre stämma in i sången. Dzimkerna höra att det är en kvinnoröst och hälsa dem med ett »lab wakars!». Och till tack för hälsningen vill Ansas göra dem en liten glädje. Han drar sig inte för att reva seglet och lägga till vid flotten. Nu komma de fram allesamman ■—■ de äro fem stycken — och juden, som äger flotten, visar sig också. Ansas låter var och en få smaka på rosenlikören, och allesamman förklara att de aldrig i hela sitt liv ha druckit någonting så gott. Sen sjunga de allesammans visan om gudadött-rarna om igen, och om ringen som föll i sjön och om de två svanorna, som grumlade vattnet. Till slut räcker Ansas alla handen till avsked, och Indre gör likadant. Och juden önskar dem »hundra år till». Om det också bara hade varit hundra timmar, kunde Ansas ha behövt dem. När flaskan med rosenlikören nu en gång har blivit framtagen, så vore det ju dumt att stuva ner den igen. I stället ta de sig en droppe emellanåt, och allt gladare bli de. De fara förbi ännu många flottar till och sjunga med i alla visor som de känna till, men de stanna inte vidare vid någon. Det hade varit skada på rosenlikören. Emellanåt håller sömnen på att överraska dem, men de anstränga sig duktigt för att stå emot. För annars vete vår Herre på vilken sandbank de kunde bli sittande! Ett kan Ansas i alla fall tillåta sig — nämligen att glida ner och sitta på bottenbrädena. På det viset 51