kan han hålla vänstra armen om Indre och sköta rodret med den högra. Och Indre ligger med huvudet mot hans bröst och tänker hänryckt: »Endrik — och Elske — och Wil-lus — nu är vi ett igen alla fem.» Så med ens — de veta inte hur — ha de kommit ut i Russ. De märka det på skorstenen i Brionisch-ken. Den står där som ett varnande finger och säger: »pass på!» Dzimkerna, som ligga där med sina flottar, ha verkligen lagt sig att sova nu. Och det är inte heller någon eld under deras kokkittel. Men vad gör det väl, om de äro aldrig så tysta? Det finns en vacker visa om Russ: »Två raska fiskargossar de seglade på Russ, de seglade åt väster mot haffet ut från Russ.» Den visan sjunga de med full hals, och sen ämna de ta en liten klunk till av rosenlikören för att fukta strupen. Men kan man tänka sig — då är flaskan redan tom. De skratta hejdlöst, och Ansas blir allt smeksammare. »Käre Ansas», ber Indre, »nu kommer snart den stora kröken, och då bär det av åt väster. Till dess måste du vara riktigt ordentlig.» Ansas hörsammar henne, och nu komma de strax till den blanka Szieszefloden, där kröken börjar. Ansas halar åt sig skotet bättre och styr åt vänster. Det går visserligen trögt, men det går ändå. Nu är det halvannan mil till Windenburg, och ända dit flyter floden lika snörrätt som en järnväg. Det är nätt och jämnt man behöver göra en liten sväng i själva mynningen för vågbrytaren. 52