Men sen vid Windenburg, när man kommer till det farliga stället, där vågsvallet nte från stora öppna haffet just vid sunnanvind pressar på från sidan, där måste man visserligen vara dubbelt på sin vakt — men det dröjer länge än innan man kommer ända dit — riktigt länge ändå! »Indre, om du verkligen har förlåtit mig mina synder, så måste du också ge mig ett bevis på det.» »Ansas lille, du måste passa på!» »Du pratar — passa på! När man har kunnat fara så långt blind och förhäxad i sällskap med den bästa, den vackraste, med en av gudarnas döttrar och ens ögon åter ha blivit öppnade, vad behöver man då passa på för?» »Min Indre!» »Min lille Ansas!» — — — Och nu ligga de i varandras armar i stum lycka igen, och båten glider fram som om Laime — lyckogudin-nan — själv sutte vid rodret. »Ansas lille — du får inte somna!» »Å — inte somnar j ag!» — — »Ansas — om någon somnar, då får den andre lov att väcka honom.» »Ja — ja — då — får den andre lov — väcka honom ----------» »Ansas, du sover!» »Den som kan — påstå det — den — sover själv.» »Ansas lille, vakna!» »Jag är vaken. Är du det?» Och så somna de båda två. Ane Doczys kan inte få någon ro i sin säng. Därför 53