väcker hon sin man och säger: »Stig upp, Doczys, vi ska fara ut på haffet.» »Vad ska vi ute på haffet och göra?» frågar Doczys och gnuggar sömnen ur ögonen. »Jag ska inte fiska förrän i morron.» »Indre pratade så besynnerligt», säger Ane, »det är bäst vi far ut och möter dem.» Då ger han med sig, fast motvilligt och pustande, klär på sig och hissar segel. När de fara ut på haffet, är det ljusa dagen redan, men morgondimman ligger så tätt att man inte kan se en handsbredd ifrån sig. »Vart ska jag styra?» frågar Doczys. »Åt Windenburgshållet», bestämmer mor Doczys. Sunnan driver korta, höga vågor emot dem, och de måste kryssa. Med ens reser mor Doczys sig och lyssnar spänt. Det är en röst som skriker på hjälp ute i dimman —• en kvinnoröst. »Styr rakt emot!» skriker mor Doczys. Men han måste ju kryssa. Till sist komma de ändå närmare — de komma alldeles inpå. Och så få de se Indre flyta på vattnet, och vågorna slunga henne upp och ner. Till höger och vänster om hennes bröst sticker någonting till hälften upp ur vattnet. Det är två buntar av grön säv, hopbundna över ryggen med ett snöre. De få upp henne i båten, och hon skriker om och om igen: »Rädda Ansas! Rädda Ansas!» Ja — var är Ansas? 54