sin stora förvåning veta, att Eve hade tittat in till lilla Anikke och funnit att hennes bädd stod tom. Anikke var det fyraåriga barnet till en avlägsen yngre släkting till gubben. Han hade tagit henne till sig, sedan fadern hade rymt och modern sörjt sig till lungsot och dött. Grigas’ första tanke var, att någon av »laumerna» måste ha fört bort Anikke. Ty att dessa andevarelser befatta sig med att stjäla och byta bort barn även långt efter sen de ha blivit döpta, det har ju till och med den dummaste reda på. Men Eve, som annars alltid brukade ha samma mening som han, ville inte ge honom rätt den här gången. Eampan brann — det var så tyst i hela huset — och så var det en sak till, som hon trodde sig ha märkt redan när de smögo sig hem. Fönstret hade varit stängt, men en av rutorna hade hängt i skärvor. Till sist tog han mod till sig och låtsade sig ha någonting att syssla med tätt utanför det upplysta rummet. Och när han försiktigt kikade in — vad fick han syn på då? Den gamle mannen med det långa gråa skägget låg på golvet i sitt blod, och på hans ena arm, som var utsträckt åt sidan, låg barnet och sov. Tårar och jämmer väcka ingen dödsskjuten till liv igen. Bägge visste också genast vem som hade gjort det. »Miks Bumbullis» sade de bägge två nästan i samma andedrag. För två dar sen hade Miks Bumbullis nämligen blivit gripen på bar gärning av den gamle skogvaktaren, just som han höll på med att ta ut innanmätet på ett nyss fällt rådjur och läste ett »tewe musso» under tiden. Ty »fader vår» är alltid ett gott medel 60