Själv hade hon visserligen sovit, men hennes systerdotter — Madlyne — när hon kom hem från midsommarvakan, då hade hon sett en karl kliva ut ur fönstret till visthusboden och försvinna i riktning mot skogen. Domaren och tolken sågo småleende på varandra. De trodde sig ha funnit nyckeln till den ärbara änkans försäkringar. Det kom bra till pass, att fru Alute hade sin systerdotter med sig. Hon kallades fram och visade sig vara en adertonårig docka med vattenklara ögon och en liten körsbärsröd mun. Hon var klädd i sin sön-dagsståt och bar ett grönt sidenförkläde över sin hemvävda »marginne » och snövita lintygsärmar, som flöto ner från det rikt broderade livstycket. Precis som en bondflicka i en operett. Hon var inte svår att komma till rätta med, ty hon talade en utmärkt tyska, gav korta, rediga svar och fick genast gå eden. Hon hade — liksom Grigas och Eve — kommit hem från midsommarvakan fram på morgonen •—•. »Ensam?» Hon sänkte blygt sina långa ögonfransar. »Alldeles ensam.» Och då hade hon redan på avstånd hört hunden skälla och därför gömt sig bakom häcken. Och då hade mycket riktigt en karl klivit ut ur fönstret till lillstugan. »Jag trodde karlen kom från visthusboden»? frågade domaren. Visthusboden — det rum där de mera hållbara matvarorna förvaras — brukar vara en särskild byggnad i äldre gårdar. 66