»Nej då, nej då», försäkrade Madlyne, och av idel bekännelseiver rusade blodet upp i hennes vaxdock-ansikte. »Ackurat ur lillstugan kom han, det kan jag ta på min ed.» »Och var sover din moster, Madlyne?» »Hon sover i stugan — i storstugan — det kan jag ta på min ed.» Storstugan och lillstugan ligga alltid på samma sida om förstugan och äro förenade genom en dörr. Domaren och tolken smålogo mot varandra igen. Madlyne fördes ut, och fru Alute hämtades in i stället. Sedan domaren genom tolken hade målat ut för henne de svåra följderna av en eventuell mened, påvisade han den tydliga motsägelsen mellan Madlynes vittnesmål i dag och den uppgift, som hon påstod sig ha fått av henne. Fru Alute bedyrade om igen, att hon var en ärbar gårdsägerska och att ingen kunde säga något ont om henne. Och med det höll hon stånd den här gången även gentemot tolkens vältalighet, som förespeglade henne samtliga helvetesstraff i tur och ordning. Domaren var rädd för att Madlyne skulle ändra sig och trodde sig därför böra avstå från att höra de båda anförvanterna samtidigt. Han inskränkte sig därpå till att försöka komma till bättre klarhet angående motivet till det förmenta inbrottet. Hade hon någon bössa i huset? Hon nekade bestämt. Hade hon haft det? Inte heller det. När hennes man levde, hade där visserligen funnits ett gevär, som den saligen avsom 67