och han hade intygat, att han hade varit två gånger hos Miks på uppdrag av fru Alute för att erbjuda honom hennes hand. Hur det än var med den saken, så måste fru Alute åläggas edgång. Hon fick än en gång en uttrycklig förmaning och höjde redan fingrarna för att lägga dem på bibeln. Då skedde det oväntade, att Miks började tala och avbröt edsformuläret, som redan började förestavas. Domaren ville tysta honom, men han fortfor att tala. Tungt, liksom droppvis föllo de litauiska orden ur hans mun. Fru Alute ryckte till, lyssnade — och sjönk sedan ihop och grät. Det han hade sagt henne tolkades och hade följande lydelse: »Jag har visserligen svurit dig vid Gud och vid din man att ingenting yttra om det ens inför domstolen, men det är ändå bäst att du inte betungar din själ med en mened och skickar mig till stupstocken. Säg därför hellre sanningen.» Och under det att fru Alute jämrade sig och vred sina händer lät hon nu komma i dagen vad som hade skett. Fru Alute låg i sin säng på kvällen och hade till hälften somnat in. Då väcktes hon plötsligen av att hon fick höra steg av en karl ute i farstun. Hon visste att det inte skulle tjäna någonting till att skrika, eftersom Madlyne och pigan och drängen hade gått till midsommarvakan. Hon började därför be till Gud och trodde att hennes sista stund var kommen. Men då hörde hon med ens att någon nämnde henne vid namn och kände igen Miks’ röst. »Gå din väg», sade 7i