när fru Alute, som under tiden hade hämtat sig från sin gråtkramp, gick fram och lyckönskade honom, kom det så mycket som ett leende över hans ansikte. Hans blick var oupphörligt och stelt riktad mot en plats på vittnenas bänk, där lilla Anikke satt, smutsig och dåligt klädd, och gnagde på ett litet grönt äpple som någon av bondkvinnorna hade gett henne. Hon hade blivit inkallad också, för fullständighetens skull, och Eve hade vittnat på hennes vägnar. När Miks skulle föras bort — att han tills vidare skulle sättas på fri fot innan han började tjäna av sitt straff kom naturligtvis inte i fråga — vände han sig än en gång om mot barnet, som om han hade ämnat säga någonting till henne. Men rättstjänaren knuffade ut honom. V. Den gamle skogvaktarens gravkulle började se vanvårdad ut, ty det fanns ingen som höll honom i kärt minne. Beträffande lilla Anikkes öde utspann det sig en process mellan skogsförvaltningen och den kommun, som hennes försvunne far hade tillhört. Och eftersom skogsförvaltningen inte besväras av allt för stor känslosamhet och den avlägsna släktskapen mellan den döde och hans föräldralösa skyddsling kom bra till pass för den till att slippa ifrån, så blev lilla Anikke som en ovälkommen gäst tilldömd kommunen. Och denna å sin sida var glad över att för en liten lösepen-ning kunna avbörda henne till den trakt, där hon hade levat under de senaste åren. Så blev hon en vacker dag offenligt bortauktionerad hos byfogden till den minstbjudande. Detta blev tor 73