paren Kibelka, en föga förtroendeingivande person, som var angelägen om att få några slantar att omsätta i brännvin. Vad en sådan där stackars liten varelse, som Gud och människor ha vänt bort alla omtankens ögonkast ifrån, får lida i sitt stumma elände, det har ännu ingen känt eller beskrivit, och ingen skall någonsin kunna känna och beskriva det. I mörker och tystnad förlorar sig allt vad hunger och smuts, misshandel och köld och framför allt saknaden av varje smeksamt ord förkväver och förtär i den späda själen, då den som bäst börjar öppna och utveckla sig — tills den i omedveten tillförsikt käckt uppskjutande unga människo-plantan förvandlats till en förkrympt halvexistens, som knappt vågar andas. Vartenda år skövlas en omätligt stor hög av sådant mänskligt sop avfall ner i graven, där det bäst hör hemma. Och det är endast sällan som genom ett under en hand sträckes ner från solen och lyfter upp en eller annan av de halvdöda stackarna i ljuset. Ja, om inte solen vore! Och gårdvaren också! Att ligga jämte hunden och låta genomvärma sig av ett välvilligt middagssolsken, det blir till sist den enda lyckokänsla en sådan där olycklig liten skuggvarelse har. — — — Och plötsligt spetsade hunden öronen, rusade upp med ett skall och sopade hela cirkeln av det område, som var honom tillmätt, med sin släpande kedja. Anikke, som var ensam hemma, såg en karl komma in genom grinden till gården. Han såg sig försiktigt omkring och närmade sig sedan hundkojan, som hon klamrade sig fast vid som sitt säkraste skydd. 74