Tätt framför hundens tänder stannade han och frågade: »Är husbond hemma? » Anikke visste väl, att allesammans voro ute på åkern och plockade potatis, men ingenting i världen kunde ha förmått henne att svara. »Vad heter du?» frågade han sedan. I förskräckelsen hade hon glömt sitt eget namn. Hunden skällde ursinnigt hela tiden, och först när den främmande karlen gav honom ett rapp med sin käpp drog han sig tjutande tillbaka mot kojan. Sedan kom främligen närmare henne, medan han hela tiden sträckte framför sig käppen, som hunden bet sig fast i. Nu förstod hon, att hon skulle bli bortrövad, och började gråta förfärligt. Sen kände hon att hon blev tagen i armen och bortsläpad med ett hastigt ryck, medan hunden, träffad av ett nytt slag, tumlade flere varv runt. »Gråt inte, gråt inte, jag ska inte göra dig något ont», hörde hon främlingen säga. Se någonting kunde hon inte för idel tårar. Men i hans röst låg det ett slags klang som hon inte var van vid. Hon slutade att gråta. »Är det du som är Anikke?» »J a-a.» »Vill du ha en lakritsstång?» En lakritsstång ville hon gärna ha, för det brukade de stora barnen ofta äta, när de kommo hem från skolan, men det fick hon naturligtvis ingenting med av. Och då tog den främmande karlen fram en strut och gav henne en präktig brun pinne, som hon också genast högg in på. För nu var hon knappast rädd för honom längre. 75