Och snart vågade hon rent av att titta på honom, Elak såg han inte ut. Tvärtom, han såg mycket snällare ut än husbonden. Och inte luktade han brännvin heller. Han hade hår som såg ut som ljus sand och likadana mustascher. Och nu visste hon också, var hon hade sett honom förut. Det var i en stor sal, lika stor som kyrkan. Men i stället för en präst i svart kappa hade där suttit ett helt bord fullt med sådana. »Hur gammal är du, Anikke?» »På sjunde året.» »Har du börj at skolan än? » »Nej.» »Varför inte det då?» »J ag har ingenting att ta på mig, säger matmor.» Nu såg han ner på henne och betraktade länge de usla trasor, som man nödtorftigt hade skylt henne med. Och sen frågade han henne var hon trodde husbonden fanns. Hon visade honom åt vilket håll åkern låg och följde med honom ett stycke, för nu ville hon inte alls gå ifrån honom längre. När han varsnade arbetsfolket, gav han henne hela struten, som han hade hållit i handen så länge, och sade: »Göm den, så de andra inte äter upp det för dig.» Därmed skickade han henne tillbaka och gick vidare i potatisfåran tills han stötte på husfadern, som kröp på knä och grävde upp potatis med sin hustru och tre barn i sällskap. Och allesammans gnällde och skällde och stönade, var och en på sitt sätt. Kibelka kände genast igen honom. Han steg upp och skakade jorden av byxorna och räckte honom han-76