Och nästa söndag hade de en rådj ursstek till middag hos Kibelkas, någonting som inte hade hänt sedan världens skapelse. Alla frossade, och till och med hunden fick sig ett ben att gnaga på. Lilla Anikke satt där i en ny, rödrutig klänning, som Miks hade haft med sig hem till henne. Husets egna barnungar smekte henne avundsjukt och inställ-samt. Hon visste inte till sig av förundran. »Jag förstår nog din mening», sade husbonden, »men om hennes far inte kommer hem från Amerika, då har du missräknat dig grundligt.» »Då gör jag det för barmhärtighets skull», svarade Miks. »En ska alltid följ a ett gott exempel.» Kibelka skrattade smickrad och skålade med sin dräng, för han hade aldrig långt till brännvinsflaskan. »Nu skulle ni bara skicka henne till skolan också», mente Miks Bumbullis så där i förbigående. Matmodern började som vanligt oja sig. Nu hade gendarmen redan varit där två gånger, och hon kunde knappt sova av oro för att de kanske finge plikta till sist. Den oron blev överflödig nu. Och när Anikke på måndagsmorgonen skulle följa med de andra barnen till skolan, hittade hon till och med en griffeltavla vid sin säng. VI. Vintern kom. Miks Bumbullis hade nu fått ett stort anseende i huset. Han ryktade hästen blank, han fodrade korna trinda, och när slagorna gingo: 79