»dunk—dunk, dunk—dunk», då kunde man alltid höra vilket slag som var hans. Dön begärde han ingen, och han skulle heller ingen ha fått, för husbonden söp upp varenda styver. Därför var det ingen som fäste sig vid, om Miks då och då i dagningen eller skymningen försvann bakom ladu-gårdsknuten och händelsevis inte kom tillbaka så snart. De tre osnutna ungarna hade han köpt nya kläder till, så att de voro lika fina som Anikke. Han hade till och med skaffat hem en finkam, och den måste de nu underkasta sig i tur och ordning. Kibelka ansåg visserligen, att det var syndigt att låta dem efterlikna herremans barn, men till slut lånade han själv ut sig till kammen. Dilla Anikke gick omkring som i en dröm. Den varma skolsalen — och den rikliga maten •— och nästan aldrig någon stryk mer! Visst fick hon fortfarande en orre allt emellanåt, men den gjorde knappt ont en gång, och hon kände sig glad och trygg över att där fanns någon till hands som räddade henne från det som var värre. Hon sprang omkring efter Miks som en liten hund, men hon vågade inte komma honom riktigt nära, för han uppmuntrade henne aldrig. När de sutto till bords, hängde hennes blick alltid fast vid hans ansikte, och när hon läste om Frälsaren i bibliska historien, då visste hon genast, att han måste ha haft samma utseende som Miks. En kväll, när torrvedsstickan var tänd, var han på särskilt gott humör och sade till Jons, den äldste pojken: »Vill du rida? » Det ville han naturligtvis gärna, och 80