Miks lyfte upp honom i sitt knä och gungade honom och sjöng: »Rida, rida rankeben.» Sen kom turen till Katrike, och sen till lille Jendrys. Och Anikke stod i en vrå och svalde tårarna och tänkte: »Jag är ju bara ett fosterbarn, och därför bryr han sig inte om mig.» Men då var han redan färdig att säga till henne: »Anikke får lov att rida också.» Då gick hon fram till honom, men helt långsamt, för hon vågade knappt. När han sen lyfte upp henne, tyckte hon att hon flög rakt upp i himlen. Och sen fick hon rida så grundligt, att hon blev alldeles yr i huvudet, och Jons, som blev avundsjuk, skrek gång på gång: »Jag vill hålla på så länge, jag också!» Det var de härligaste ögonblick, som hon någonsin hade upplevat, ty det hade redan hunnit glida ur hennes minne, att det en gång förr i världen hade funnits någon, som brukade ta henne i knät. Vad hon fortfarande kom ihåg var bara ett långt, grått skägg, men det trodde hon var jultomten, som läraren hade berättat om i skolan. Det hade nu hunnit att bli mycket kallt, och det kostade många tårar att streta och springa rakt emot snöstormen till skolan, som låg ganska långt borta. Men den snälle Miks hade köpt henne tjocka tumvantar och en yllefodrad mössa med öronlappar att binda fast under hakan. Husets egna tre barn hade fått likadana, så någon missunnsamhet kunde det inte bli tal om. Men matmodern med de vassa ögonen lät sig inte riktigt föras bakom ljuset. Hon sade med ett sötsurt leende: »Mina egna ungar har det ju mycket bra tack Rcsaa till Tilsit. i. 8i