vare dig, men gud vet väl ändå vad det är du vill skyla över med det här.» Miks svarade bara: »När en människa tycker om barn, behöver hon väl ingenting skyla över med det, eller hur?» och så vände han sig bort. Anikke sov inte tillsammans med de tre andra barnen i lillstugan, som alltid var väl uppeldad, utan i en kammare på andra sidan om farstun, och där var det rysligt kallt nu. Det hade blivit oförändrat sedan den tiden hon var tillbakasatt, och hon ville inte alls ha det på annat sätt, för i kammaren bredvid sov Miks. Men nu, när vinterkölden hade kommit, hade hon mycket svårt för att somna i det kalla rummet. Hon låg där i kläderna under det hårda hästtäcket halvvaken och huttrande av köld ända framåt morgonen ibland. En natt, när hon låg så där, hörde hon att någon stönade dämpat och skar tänder inne i drängkammaren. Det lät som när någon har förfärligt ont och inte vet vad han skall ta sig till. Och med ens tog hon mod till sig. Hon sköt undan täcket, fast hon frös, steg upp och gick in i kammaren. Hon darrade mer av förskräckelse än av köld när hon frågade: »Miks, har du ont nånstans?» Någonting som liknade ett glädjeskri hördes i mörkret. Och sedan sträcktes två armar ut och drogo henne till sig. I de armarna låg hon sedan tyst och stilla och lycklig och värmde sig och somnade snart. Sedan dess kröp hon till honom varenda natt och var som i Abrahams sköte. Han väckte henne alltid tidigt på morgonen, så att 82