ingen kunde märka någonting. Om dagarna tog han heller inte mera notis om henne än förut. Men nu gick hon inte och grämde sig över det vidare, för nu visste hon ju hela tiden, hur väl han ville henne. Och aldrig mer hörde hon honom stöna. Ibland sov han till och med innan hon hade somnat själv. VII. Det var en afton vid jultiden, och Miks Bumbullis gick på en av sina vanliga vägar till skogen. Då hörde han plötsligt, att någon ropade på honom. Det var en kvinna som satt på dikeskanten i snön, inbyltad ända till näsan. Han ryckte till av förskräckelse. Han hade genast känt igen rösten. »Det var bra att jag träffade dig, Alute Dampsatis», sade han. »J ag har länge varit betänkt på att komma och hälsa på dig. » »Du har haft tre månaders tid på dig till det», svarade hon, »och hade jag inte lyckats att vakta ut dig här, så hade det nog fått gå tre månader till.» »Det kan ju hända», menade han. »Det en inte gärna gör, skjuter en alltid upp i det längsta.» »Säger du mig det mitt upp i ansiktet? » väste hon mellan tänderna. Hennes ögon sköto blixtar mot honom. »Jag säger bara, som sanningen är», svarade han. »Då ska jag också säga dig någonting, som sanningen är!» skrek hon. »Att det var du, som sköt skogvaktaren — att din bössa där, som du gjorde det med, är min bössa — att jag har försvurit min själ åt den 83